Sitter uppe nu när klockan är snart 12 o borde ha redan gått o lagt mig, ska ju upp tidigt imorn. Men kan inte sova, inte när jag tänker såhär mycket. Hur kan en person som man kände så otroligt väl bara helt kännas som en främling numera? Förstår inte vad som är fel, är det mitt fel? Jag tror inte det, jag har faktiskt inte gjort något, det är inte jag som ställer in och skjuter upp och kommer med ursäkter hela tiden. Jag o r k a r inte mer snart med det, vill ibland bara säga upp kontakten helt med den personen, det tar upp energi som är för värdefull. Energi som jag mer än gärna ville lägga på honom förut, men inte längre, det är inte värt det längre.

Och när man sen behöver ha ett avslut, några ord med den andre, så blir det aldrig av, alltid nåt emellan, hur kan man bete sig så? Så omoget och fult, och fegt, orkar inte med det!

Man ska vara försiktig och inte lägga för mycket energi och tid på människor som inte värdesätter den, det suger bara musten ur en själv och man börjar tvivla på sig själv. Inte bra!! Tur att jag har många andra i min närhet, både familj o vänner som faktiskt bryr sig och vill vara med mig!



Tycker bara det är så sjukt, som om 3 år inte betydde något?